Ekis Ekman trampar upp gamla spår

I gårdagens Resumé (12/6 2016) uttalar sig Ekis Ekman om Mehmet Kaplans analogi. Först och främst var bevisbördan tunn, menar hon, och dessutom fanns det ingen bevisbörda eftersom jämförelsen var korrekt och rimlig. Ekis Ekman svarar följande till Resumé:
Sedan har han jämfört palestinier i dag med behandlingen av judar på 30-talet i Öppna kanalen, och det kallas för antisemitism. Jag tycker att det är märkligt. När jag växte upp läste vi ”Om detta må vi berätta” och lärde oss att aldrig glömma andra världskriget. Poängen var att vi skulle vara vaksamma när vi såg liknande signaler i vår samtid. Men om man i dag säger att något påminner om Andra världskriget så innebär det att man banaliserar händelsen. Hur ska vi då kunna lära oss av historien, om man inte får använda den? Säger jag att ”mitt jobb är ett slaveri” så inte fan menar jag att det är exakt samma sak som att vara slav på bomullsfälten i amerikanska södern. Och alla fattar ju att det är en överdrift.
Vad vet egentligen Ekis Ekman om ”behandlingen av judar på 30-talet”? Ekis Ekman använder ”Andra världskriget” som synonymt med Förintelsen. En miss? Möjligtvis, men på några få meningar lyckas Ekis Ekman brista i sina undermåliga omdömen och sakfel. Kritiken riktar hon inte mot avgången utan går ut till stöd för Kaplans analogi.

Alla med minsta lilla kännedom om Förintelsen borde kunna avfärda sådana jämförelser som felaktiga, men inte Ekis Ekman. Istället ironiserar hon över de kritiker mot Kaplans uttalande som, enligt Ekis Ekman, säger att ”om man i dag säger att något påminner om Andra världskriget så innebär det att man banaliserar händelsen”. En banalisering är ett försök att göra ett fenomen eller en händelse – folkmordet på Europas judar, en unikt folkmord i omfattning, omfång och genomförande – till en enkel och ytlig måttstock (oftast för ”ondska”), ett mycket vanligt förekommande fenomen (de alla olika kända som okända ”förintelserna” som ständigt uppdagas) och därför mindre unikt och, i slutändan, kanske mindre viktigt. Banalisering är träffande för att beskriva nazistanalogierna som ständigt framförs iklätt i ”Israelkritikens” namn. En annat träffande begrepp är trivialisering (av Förintelsen) och demonisering (av Israel). I vissa fall handlar det om en skuldhantering (”nu när judarna ändå gör samma sak så …”) eller ett försök att skänka lättnad från tankar om skuld och skam, i andra fall en idé om en kollektiv lärdom – ibland ett uttryck för att håna Förintelsens offer som lika goda kålsupare som deras förövare eller ett sätt att förvandla förstörandet av Israel till en antirasistisk fråga.

Kleine Zeitung, 19/5 2004
Eftersom vissa använder ”slav” om sitt jobb (notera: inte Den transatlantiska slavhandeln, utan enbart en benämning för en rättslös person som ägs av någon annan) så bör man, enligt Ekis Ekmans logik, också använda Förintelsen (folkmordet på Europas judar, alltså inte ens samma kategori som ”slav”) som en tröttsam jämförelse. Avslutet, ”alla fattar ju att det är en överdrift”, är minst lika häpnadsväckande. Låt oss för en stund glömma att Ekis Ekman inte kan styrka ovanstående slutsats eller att Förintelsen-analogierna – som tillhör den efterkrigstida antisemitiska standardrepertoaren, sällan är ett skämt utan en (likt Kaplan) medveten beskrivning –, anser hon att jämställandet mellan Förintelsen och Israel är jämförbad med att säga att man blev ”rånad” när priset på lösgodis överstiger 10kr/hg? Mitt valda exempel är en överdrift, det förstod alla. Beskrivningen av Israel som Nazityskland är en osmaklig analogi med obehagliga tendenser.

Dagbladet, 15/6 2006
Retoriken, som tog fart under Sovjetunionens antisionistiska kampanj i vilket nazistanalogin användes växelvis med andra anklagelser, fick snabbt gehör i Mellanöstern och Europa. Men alla förstår att det är ett skämt, om vi får tro Ekis Ekmans En allvetande sanning om mänsklighetens kognitiva repsons på nazistanalogin i Västvärlden (2016). När Roald Dahl 1983 skrev ”[a]ldrig tidigare i mänsklighetens historia har en folkras svängt så snabbt från högst beklagansvärda offer till barbariska mördare”, när Iran häromveckan anordnade den andra omgången av ”International Holocaust Cartoon Contest” (i vilket man i första andetaget förnekar Förintelsen och hånar dess offer, i det andra jämför Israel med nazisterna som begår en ”förintelse”), eller när politiska karikatyrer i den mittfåran porträtterar israeler och judar som nazismens spegelbilder och laborerar med idéer om ”den judiske nazisten”, för att inte tala om när KG Hammar och likasinnade med hänvisning till Gazakriget 2009 vägrade delta i minneshögtider för Förintelsens offer (budskapet: implicit att judar som kategori – inklusive mördade och överlevande – bar ett kollektivt ansvar för Israels agerande och att Gaza och Förintelsen är analoga fenomen), eller när Katarina Mazetti vill att skolresor till Auschwitz ska upphöra eftersom eleverna bör skickas till Betlehem för att ”ta en titt på vad Auschwitzoffrens barnbarn i sin tur tar sig till när de ägnar sig åt etnisk rensning!”, ja, då är det bara lättsamma överdrifter och skoj. Inte lika kul för de som hamnar i skottgluggen för retoriken, men vad bryr jag mig?, tänker kanske Ekis Ekman.

Viljan att försvara Kaplans problematiska uttalande (och ta steget längre än vad han själv gjorde) triumferar omdömet, och i detta fall en konsekvent antirasism.  Att Ekis Ekman rider ut i försvar för Kaplan med en bortförklarande ton – hon är, som alltid, den ende antirasisten i sammanhanget – får mig inte att tappa hakan. Försvaret är enfaldigt, okunnigt och ignorant. Kanske borde hon först damma av sitt exemplar av … om detta må ni berätta …, låta det hela sjunka in – kanske öppna en bok om samtida antisemitism? – innan hon ger sig på områden hon uppenbarligen inte behärskar.

Tidigare i våras bloggade jag om Kaplans egendomliga bortförklaring i Expressen

Trofast lojalitet, oavsett vad

Efter många vändor fick EU-parlamentarikern Kristina Winbergs medarbetare Joel Ankar, som redan redan i början av 2015 uppmärksammats skrivit rasistiska och antisemitiska kommentarer på Flashback, lämna SD. Ankar är däremot inte ensam om att uttryckt antisemitism och fått sitta kvar, Stiftelsen Expo listade nio andra exempel. I detta inlägg riktar jag sökarljuset mot vad som skrivits och sagt, och Winbergs svar i Expressen idag.

Jerzy Sarnecki är professor i kriminologi och författare. På antisemitiska nätforum och hatsajter har det skrivits spaltkilometer antisemitiskt hat mot honom. I maj 2014 skrev Sarnecki en text i Svenska Dagbladet, ”Måste jag finna mig i påhopp på nätet?”, i vilket han avslutar:
Måste jag, för att jag vill delta i den demokratiska samhällsdebatten, acceptera att jag och alla andra som söker på mitt namn får se denna förintelsens symbol stämplad i min panna? Och måste jag finna mig i alla dessa antisemitiska påhopp som riktas mot mig och många andra i alltför för många texter som i dag finns på nätet?
En av de personer som deltagit i hatet är Ankar. Såhär skrev Ankars:
Judesvinet [Jerzy Sarnecki] har exakt 0 charm utan har en pissig fittattityd mot de flesta verkar det som. 
Ingen annan nation skulle acceptera att någon smutsig liten polack satt och hatade landets urinvånare på bästa sändningstid i statstelevision.
Andra benämningar: ”den … skröpliga judegubben”, ”krokiga judegubbar”, ”det sorgliga lilla svinet Jerzy är den som stinker av svenskhat och mindervärdeskomplex”. En kommentar avslutas med att Ankar skulle ta ställning mot ”vänsterbögar och gamla krokiga judegubbar av Sarneckis kaliber”.

Ankar erkände inläggen, internt och externt. På detta svarar Winberg:
Det enda jag hört är att han hade nån lärare som var ”kroknäsa”.
Då måste jag självfallet ställa mig frågan: Är ”kroknäsa” ett så pass vanligt uttryck inom Sverigedemokraterna att det inte fångar Winbergs uppmärksamhet? Och, är medarbetares antisemitism inte ett problem förens det uppmärksammas i media?

Svaret öppnar upp för fler frågor

Några övergripande analyser av regeringen, journalister och opinionsbildare hanterande av situationen kommer inte analyseras i det här inlägget. Dessvärre går det inte att ignorera hur Kaplan förklarar sin falska jämförelse. Det här inlägget behandlar inte Mehmet Kaplans agerande i allmänhet, utan endast nazistanalogin som uppmärksammades av Svenska Dagbladet (17/4 2016), och Kaplans förklaring i Expressen (18/4 2016). 
Så finns det vissa liknelser med det som många judar faktiskt har vittnat om. Under 30-talets hets – under Nazitysklands hets – mot de människor som ansågs vara mest avvikande, så hanterade man människor på ett sådant sätt så att de hela tiden fick förklara varför de valt ett sätt att leva
så löd Kaplan analogi om islamofobi i samtiden och antisemitism i 1930-talets Tyskland. Här krävs en rejäl bakläxa om Nazityskland, för att uttrycka det milt. Det är besynnerligt att det behövs påpekas, men nazismens ideologi var inte förklädd likt en främlingsfientlig högerpopulism som agerar mot det avvikande där människor ”fick förklara varför de valt ett sätt att leva”, utan nazismens idé är rasideologisk övertygelse som inte bryr sig om hur människor väljer att leva. Om de ser sig som judar eller inte, konverterat bort från judendom eller ej spelar ingen roll. Det finns all anledning att även ställa sig frågande till hur Kaplan ser på förföljelsen av judar som han instrumentaliserar i sammanhanget.

Analogin fortsätter:
Och det intressanta och som jag ska återkomma till i min bildserie sen är att israeler i dag behandlar palestinier på väldigt lika sätt som man behandlade judar under det tyska 30-talet.
Kaplan menar på att ”det är en hård liknelse” som framfördes 2009. Märk väl ordvalet: ”hård”, inte problematisk, vilket automatiskt inte gör analogin felaktig utan endast tuff, strikt, ovänlig eller, i bästa fall, svår. Men den är också ”hård” (samma adjektiv som Kaplan använder när han skriver att han tidigare ”kritiserat staten Israels agerande hårt”) eftersom ”dessa trakasserier några år senare ledde till ett folkmord på judar”. Kaplan förbinder två satser och betecknar en motsättning mellan dessa, han avfärdar inte att trakasserierna kan leda till folkmord för att slå fast följande.
påpekandet att en stat måste ha ett fungerande skydd för mänskliga rättigheter eftersom det annars kan gå riktigt illa är inte i sig rasistiskt, hur hårt det än är formulerat
Den passagen i Kaplans försvar är troligtvis den mest anmärkningsvärda. Det är alltså ett bristande skydd för mänskliga rättigheter som gör att ”israeler i dag behandlar palestinier på väldigt lika sätt som man behandlade judar under tyska 30-talet”. Den analogi-premissen är bristande. Det mest troliga alternativet är att Kaplan selektivt använder just den måttstocken i Israel-Palestina-konflikten, för om det gäller generellt så torde väl flertalet stater i världen vara mer eller mindre nazistiska, en del av dem har Kaplan själv besökt.

Olika budskap och idéer, ibland endast via insinuationer, framförs från Kaplan. T.ex. inleder Kaplan med understryka det självklara påståendet att ”[s]taten Israel är inte detsamma som det judiska folket”. Det är analytisk kunskap a priori som Kaplan slår fast – staten Israel kan omöjligt vara samma sak som det judiska folket på samma sätt som en ungkarl omöjligt kan vara gift. Varför vill Kaplan betona ovanstående i sammanhanget? Anser han att Israel, till skillnad från det judiska folket, är att jämföra med Nazityskland? Anser han att jämställandet mellan Israel och Nazityskland är kritik av Israels politik och inte har något med judar att göra?

Det blir än mer förvirrat. Kaplan hävdar att han ”gjort en liknelse med staten Israels agerande mot palestinier med trakasserierna av judar i Tyskland på 30-talet.” Här talar han om två olika kategorier: å ena sidan en stats agerande (”Israels agerande mot palestinierna”) och å andra sidan en diffus idé om ”30-talet” – om det är före eller NSDAP:s maktövertagande 1933 får vi nämligen inte veta – där fokus inte är riktat mot en institution eller auktoritet som Weimarrepubliken eller Nazityskland utan ”Tyskland på 30-talet”.

Förklaringen besvarar inga frågor, utan tvärtom: öppnar upp för fler.

Som fan läser bibeln

Expressens medarbetare Negar Josephi svarade i dag på Elias Tuffaha och min kritik av hennes text där hon påstod att det är ”omöjligt att skilja på judar och staten Israel”. Försvarstaktiken från Josephis sida handlar främst om medvetna misstolkningar, insinuationer och logiska kullerbyttor.

I vår text pekade vi på de kanske yttersta konsekvenserna av ihopsammanblandningen mellan Israel och alla världens judar: Sovjetunionens förföljelse av den judiska minoriteten. Josephi hävdar att vi inte ”dra[r] den rimliga slutsatsen”, nämligen ”att det inte spelar någon roll vad judarna själva säger, tycker eller ens [sic] när antisemitismens maskineri sätts i verket”. Josephis påstår att vi skulle tycka något annat, men hon verkar inte läst vår text. Samma stycke avslutar vi med att tydligt skriva:
Judar har ofta misstänkliggjorts och anklagats för att ha en dubbel lojalitet med staten Israel – oavsett om de förstod sig själva som ”antisionister”, ”sionister”, religiösa eller sekulära.
I ett annat stycke skriver vi:
Alla judar känner inte en samhörighet med Israel, men många gör det och de har all rätt att få göra det, liksom att uttrycka solidaritet med Israel som stat och hysa vilka uppfattningar de vill om Israels politik – och inget av detta kan legitimera antisemitism.
Mot detta skriver Joesphi ”[a]tt skilja på judar och Israel riskerar att spela antisemitismen i händerna.” På vilket sätt? Det får vi aldrig svar på. I vår text var vi närmast övertydliga, t.ex.:
Förhållandet till staten Israel är inte givet på förhand. Men att se judar, israeler och Israel som analoga fenomen riskerar endast att tjäna de krafter som vill försvara eller rationalisera antisemitism med hänvisning till en stats agerande.
Hela Josephis utgångspunkt är problematisk: det handlar nämligen inte om att separera judar från en på förhand given relation, utan om att frivilligt välja att tycka och tänka som man själv vill. I Josephis efterhandskonstruktion påstår hon att det handlar om det teologiska Israel, men i hennes första text (som vi kritiserar) handlade det uttryckligen om staten Israel.

Josephi målar upp en imaginär fiendebild, en förvrängd idé av våra åsikter och argument. De förvrängda argumenten som hon tillskriver oss framstår som absurda och blir lätta att bemöta – ett sätt att fjärma sig från kärnfrågan och bemöta våra argument i sak. Josephis tre främsta argument mot vår text är:
  1. Påståendet att Israel, i vår text, ”framställs som något entydigt ont”.
  2. Fantasin om att vi skulle verka för en uppdelning mellan ”onda” och ”goda” judar.
  3. Den fullständigt orimliga anklagelsen att vi skulle verka för att judar bör ta avstånd från Israel.
Att jag överhuvudtaget behöver lägga energi på att återigen förklara våra argument och hamna i en defensiv position känns tröttsamt. För alla som läser vår text framgår det tydligt vad vi menar. Retorik där judar avkrävs på avståndstagande (vi tar upp, t.ex. Malmös forna kommunalråd Ilmar Reepalu och filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö) ”illustrerar tydligt hur judar kollektivt tillskrivs en politisk anknytning”, hur det ”tangerar den vanligt förekommande antisemitiska tankefiguren om judars kollektiva ansvar” och hur det får konsekvenser. Ingenstans delar vi upp judar i ”onda”/”goda” och ingenstans framställer vi Israel som ”något entydigt ont”.

Ingen av Josephis anklagelser stämmer. Var skulle vi påstått att Israels är något ”entydigt ont”? Var försöker vi göra en uppdelning mellan ”onda judar” och ”goda judar”? Och när påstår vi att judar bör ”ta avstånd” från staten Israel?

Diskussionen hade mått bra av lite mindre fantasi, vantolkningar och medvetna misstolkningar. I fråga om intellektuell hederlighet och skärpa hade man nog kunnat förvänta sig högre kvalitet.

Därför ska vi inte blanda ihop staten Israel med alla världens judar

Journalisten Negar Josephi skriver i Expressen Kultur (9/3 2016) att det är ”omöjligt” att inte blanda ihop Israel med alla världens judar. Förutom en tes som är vanligtvis framförs av apologeter av antisemitism så vilar hela resonemanget på en rad felslut.

Texten inleds med att journalisten beskriver hur idén om judar som kollektivt ansvariga för Israel kan få sina yttersta konsekvenser: affärsmannen och filantropen Habib Elghanian mördades i Iran där han anklagats för att vara i samröre med Israel. Fallet med Elghanian är inte sällsynt. Liknande fall skedde i det efterkrigstida östblocket där judar (oavsett om de var antisionister, sionister, sekulära, religiösa – inget tycks ha spelat roll) anklagades för att vara ”sionister”, ”femtekolonnare”, i maskopi med ”kapitalism”/”imperialism”, ibland ”troskister” och så självklart: företrädare för Israel, med allt vad det innebar. Ofta ledde det till förföljelse, fördrivning och – i vissa fall – offentliga avrättningar. Mot bakgrund av detta krävs det inte mycket tankekraft för att förstå att synen på judar som representanter/företrädare för Israels politik är en farlig anklagelse, och det ekar än idag. Såväl i Sverige som utanför.

Varför, kan man fråga sig, anser någon som vill fördöma och motverka antisemitism själv göra sammanblandningen? I judisk teologi talar om ett landområde som idag är Israel (”nästa år i Jerusalem”), men det betyder inte att man talar om staten Israel. Här blir det, enligt många, snabbt förvirrande. Men att självmant blanda ihop och tro att när Israel nämns i den judiska Torahn (vissa delar som i den kristna tradition kallar ”Gamla Testamentet”) med en stat som bildades 1948 är själva definitionen av anakronism. (Som parantes kan man påpeka att ”Shema Yisrael” inte refererar till en framtida statsbildning, ett landområde eller styre, utan i kontexten används det för det judiska folket.) Att vara jude kan vara flera olika saker: vissa identifierar sig med kultur, etnisk tillhörighet – för andra handlar det om religion. Judendom kan vara medfött eller ett resultat av ett aktivt val, och inte alltid tillåts personen i fråga att definiera sig själv. Oavsett så är det är ett axiom att judar inte bör blandas ihop med Israel. Judar är inte judar i kraft av anhängare av en ”ideologi” och judar, som sådana, är inte ansvariga för staten Israels agerande.

Vidare skriver Josephi att vi ”ibland [kräver] att muslimer ska ta avstånd från IS och al-Qaida”. Men det som hon glömmer är att anklagelsen i sig själv också är ett problem. Moskéer vandaliseras, muslimer förföljs, trakasseras och attackeras pga. vad Islamiska Staten (IS) gör i ”islams namn”. Det är viktigt att vara försiktig när man jämför islamofobi och antisemitism – ibland finns likheter, men skillnaderna är minst lika viktiga att påpeka – men i fallet om det kollektiva skuldbeläggandet är argumenten till synes identiska.

Det finns en hel del annat att invända mot i texten. Jag stannar här. 

Jag betvivlar inte att Josephi vill agera för att minska antisemitism. Men att blanda ihop judar och Israel minskar inte antisemitism (om något: tvärtom) och den antisemitiska ”guilt by association”-retoriken där ”judar bör fördöma staten Israel” och/eller hålls ansvariga för Israels politik är dessvärre inte långt borta.

Palme och antirasism

I SvD (28/2 2016) intervjuas en del kända offentliga personer som ger sin syn på den f.d. statsministern Olof Palme, Mikael Wiehe sa t.ex. att ”Palme var stark antirasist”. Palmefonden (med Pierre Schori som ordförande och med Anna Karin Hammar och Anna-Lena Lodenius som styrelseledamöter) delar ut stipendier ”för ökad internationell förståelse och mot rasism och främlingsfientlighet” och ”stödja arbetet mot rasism och främlingsfientlighet”.

När Katarina Taikon 1969 försökte stoppa utvisningen av 47 romer, som trakasserats, fördrivits och förtryckts svarade Olof Palme: ”Vi orkar inte ta emot så många zigenare i Sverige”. (För den som är intresserad rekommenderas filmen ”Taikon”.)

En av de vanligaste anklagelserna i efterkrigstida Europa är att ”judarna” (alternativt: Israel) är minst lika goda kålsupare som sina farfäders bödlar. Här framförs en rad olika kollektiviserande anklagelser: ”judarna har inte lärt sig av det förflutna”, ”pga. deras lidande tror de att de kan rätt att förtrycka”, osv. Inte sällan framförs det av ”antirasistiska” fanbärare där Israel – som Nazityskland spegelbild – är en rasistisk stat; varje antirasist måste således motarbeta de ”nya nazisterna”. Retoriken, med ursprung i Sovjetunionen, fick snabb spridning världen över och rasismforskaren Pierre-Andé Taguieff kategoriserar det som en av de viktigaste när det gäller samtida antisemitism.
Den 1 juli 1982 höll den dåvarande oppositionsledaren Olof Palme ett tal på TCO-kongressen. Palme skulle kraftfullt fördöma den israeliska invasionen av Libanon tidigare samma sommar genom att använda nazistanalogierna:
De som tillhör min generation och som när vi var väldigt unga såg bilderna av de judiska barnen i koncentrationslägren och ghettona och insåg den oerhörda förbrytelse som begåtts mot dem och därav liksom fick en smärta som följer oss genom livet – vi känner oss naturligtvis utom oss av samma smärta när vi ser bilderna av de palestinska barnen, precis på samma sätt förföljda. Men denna gång är det Israel som står bakom [min kurs.].
Offren har blivit till bödlar, tycks Palme frammana med formuleringen ”denna gång är det Israel som står bakom”. Tankarna om att judarna, pga. folkmordet, bör ha ”förbättrats”, ”förändrats” till ”bättre människor” innehåller inte endast en skev syn på Förintelsen utan tar sig rätten pådyvla en kollektiv lärdom på alla världens judar: ”Israel”, fortsatte Palme, ”borde ha lärt sig av sitt eget folks historia att man inte kan utrota ett folk”. (Henrik Bachner, Återkomsten: Antisemitism i Sverige efter 1945).

Det överstående betyder inte att Palme ”var antisemit”, ”inte stod upp mot förtryck”. Men det är en viktig del som inte bör bortopereras ur kontexten. Vidare återgavs talet i en rad olika tidningar. Det är  även troligt att Palmes uttalande skänkte legitimitet till en redan vitt spridd anklagelse i svensk och europeisk press.

Bekräftar Israel konspirationsteorier?

När Göran Rosenberg intervjuas i Expressen Kulturs podcast ”60 minuter” med journalisten Eric Schüldt diskuteras antisemitism. Schüldts frågar om dagens antisemitism och det följs av ett långt svar från Rosenbergs sida där han bl.a. säger detta:

Men därmed fick vi också för första gången, tror jag, någonting man kan kalla en judisk makt, eller en stat med makt: militärer, arméer och poliser och allting som man också tycker är också ganska beundransvärt ibland. Jag tyckte det när jag växte upp och skrev en del om det här i min ungdom. Men det gör också att antisemitiska föreställningar plötsligt fick en ny näringskälla: ”Aha, här har vi en judisk stat som gör de, ockuperar och de gör så och de startar krig och gör de ena med det fjärde!” Och då är det lätt hänt att det blir judarna igen. Och inte minst då i den muslimska världen har den här typen av föreställningar fått fotfäste. Men den skillnaden att de nu kan hänvisa till faktiska judar som gör faktiska saker i judars namn. Vilket tidigare var mest resultatet av tankefoster. Det gör inte antisemitismen mer berättigad, det gör inte den här konspirationsteorin bättre, det gör inte konsekvenserna av det annorlunda.
Jag har en hel del invändningar på detta synsätt.

I grund och botten är antisemitism, enligt sociologen Helen Fein, ”en bestående latent struktur av föreställningar fientliga mot judar som kollektiv” och som kan manifesteras på olika plan. Idéerna kan frodas i tid och otid men har en tendens att aktiveras av diverse olika ”triggerfaktorer”: Israel-Palestina-konflikten, sociala kriser, epidemier, ekonomiska lågkonjukturer, minnet av Förintelsen – en trivial sak som framstående judar kan hos andra människor skapa en känsla av frustration och ilska mot judar som kollektiv eller vad som upplevs som ”judiskt”. De tidigare nämnda triggerfaktorerna skapar inte antisemitism, de bekräftar inte föreställningar och är inte orsaken till antisemitism. Här går en viktig skiljelinje.
Rosenberg verkar ha en annan syn. Förutom att svepande urskulda de som bär på antijudiska världsföreställningar med hänvisning till Israel så tycks han tro att just Israel ”bekräftar” antisemitiska föreställningar. Det kan omöjligt vila ett ansvar på alla världens judar att ständigt behöva förhålla sig till konstruerade tankefigurer – inte heller kan man ställa krav på varken Israel eller enskilda judar att inte bete sig olikt den fientliga bild av gruppen. Dels accepteras idéerna som en möjlig sanning och dessutom ställs orimliga krav på judar att fungera som livs levande motbilder: ingen jude får vara snål, ingen jude får jobba inom bankväsende, vara journalist, påtala antisemitism, ha stor näsa, osv.

Jeremy Corbyn och Press TV

Jeremy Corbyn är partiledaren för det brittiska socialdemokratiska partiet ”Labour”. (Se min text från oktober om Corbyn och samröret med antisemiterna.) Detta inlägg kommer att ägnas åt Jeremy Corbyn och hans den iranska statsägda antisemit-kanalen Press TV.

Alla med någorlunda vettiga värderingar och någorlunda kännedom om Press TV borde hålla dem på armslängds avstånd. Men inte Corbyn. Den 3/6 2010 agerade han programledare för Press TV:s program Comment. Där var han stand-in för sin ”gode vän” George Galloway, som inte bara umgås med diktatorer som Bashar al-Assad, förintelseförnekaren Mahmoud Ahmadinejad och ledare för Hamas, utan även driver teser om att ”sionister” beväpnat Al-Qaida, ”allierat sig med ISIL” och ligger bakom högerextremister i Ukraina för att locka judar till Israel.

I Comment får tittare fick ringa in och de antisemitiska inslagen låter inte vänta på sig: Corbyn fick bland annat höra att den amerikanska presidenten Barack Obama är en ”israelisk marionett” och brittiska BBC ”sionistiska lögnare”. Hur reagerade då Corbyn på detta? Inte bara genom att strunta i att markera mot den flagranta antisemitismen, utan även genom att instämma i vissa yttranden och uppmana tittarna att utveckla sina rasistiska och konspiracistiska resonemang.
För ungefär ett halvår sedan publicerades ett panelsamtal från 2011 med bl.a. Corbyn i Press TV där den ökände Yvonne Ridley var programledare,

Jag har kollat bland deklarationer för att försöka ta reda på hur mycket Jeremy Corbyn tjänat på att agera galjonsfigur för den sajt som gjort judehat till sin centrala byggsten.  Jag utgick från finansuppgifter som publicerats på www.parliament.uk. Vid fyra tillfällen står det ”Interviews for Press TV, imaFilm Ltd, Level 7, Westgate House, Westgate Road, London W5 1YY. (Up to £5,000)”. Alltså, Corbyn har tjänat upp till 60 000 svenska kronor – vid fyra tillfällen – för att medverka i Press Tv.
Tycker det är värt att citera Ed West i The Telegraph:
In the past I have appeared on the satellite station Press TV, launched as an Iranian rival to Al Jazeera, but I won’t do it again – and nor should any British journalist. After being asked this week to appear on a debating show I wrote the producer an email explaining that I had ”nothing against it or the people who work there personally but it seems to give legitimacy to a regime that treats its own people like sh*t and spreads poison and violence around the world”.


Avpixlat och antisemitism

Som av en slump var Avpixlat intresserade av antisemitism igen. Varför? Jo, en möjlighet att återigen slå mot muslimer och sprida antimuslimsk propaganda.


Avpixlats så kallade anti-antisemitiska hållning är en falsk fasad och har främst två syften: (1) ett propagandavapen riktat mot muslimer, som är lika rasistiskt som den antisemitism man påstår sig ta avstånd från; (2) och ett försök att tvätta rent partiets egen bruna historia, som man aldrig på allvar gjort upp med. De tar varje tillfälle i akt att sprida antimuslimsk propaganda och använder judars utsatthet som ett instrument. De judar som inte instämmer i Avpixlats antimuslimska hatretorik målas upp som ”hjärntvättade”, ”otacksamma” och/eller som en del av det påstådda etablissemang som försöker tysta ”Sverigevännerna”. Dikotomin mellan ”bra”/”dåliga” judar är dessutom i enlighet med en vanlig hederlig antijudisk tradition. 

För några veckor sedan promotade sajten Avpixlat oförblommerat promotat en rasistisk och antisemitisk film – samma sajt som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson 2011 beskrev som ”den sunda delen” av SD:s nätrörelse. Men den SD närstående sajten Avpixlat är ett av flera högerpopulistiska och högerextrema medier som på senare tid spridit den rasideologiska, islamofobiska och antisemitiska filmen With Open Gates – och presenterat den som en video ”som dokumenterar verkligheten bakom ’flyktingströmmarna’ genom Europa”. En av ”expert”-rösterna i filmen är den brittiske fascisten Nick Griffin som deklarerar att ”eliten” försöker utrota vita, en vanligt förekommande tanke om ett ”raskrig” som enligt röster i de antisemitiska träsken iscensatts av judarna eller som det idag ofta heter ”sionisterna”. ”En ohelig allians”, dundrar Griffin, ”mellan vänstern, kapitalister och sionistiska rasister beslutade att promota invandring och rasblandning med målet att utradera oss från våra hemländer”. 
Den tidigare partiledaren för British National Party höll talet om ”en ohelig allians” i mars 2014 i EU-parlamentet. Men retoriken är inte ny: Griffins judehat och hets har varit en röd tråd i hans politiska karriär sedan tidigt 1970-tal, då han som 14-åring gick med i högerextrema National Front. Under det följande decenniet kom Griffin att bli en av nyckelpersonerna i den brittiska högerextrema miljön. 
I del av filmen With Open Gates visar ett klipp från en av Paideias grundare Barbara Spectre som säger att judar måste vara del av ett mångkulturellt Europa. Klippet har länge figurerat på antisemitiska sajter som ett ”bevis” på att judar iscensatt mångkulturalism. Filmen som i skrivande stund har över fyra visningar på YouTube har även spridits av bl.a. rasistiska och antimuslimska Dispatch Internationals chefredaktör Ingrid Carlqvist, nazistiska nätsajter, Washington Post och av den amerikanska republiken Michele Bachmann. 

Men Avpixlats historia av att knyta allianser med judehatare börjar inte med att de förra veckan promotade en antijudisk film. Avpixlat har marknadsfört böcker av nazisten Nils-Eric Hennix och distribuerar fortfarande den f.d. partisekreteraren i SD Jan Milds Vitbok där man kan läsa hur ”agenda-judar” förstör Sverige. I Avpixlats kommentarsfält förekommer och tillåts inte sällan judehatande kommentarer och de har en hög tolerans för problematiska källor och kanaler och länkar bl.a. till den förintelseförnekande kanalen Granskning Sverige och Nya Tider. Två av Avpixlats viktigaste krönikörer är Mats Dagerlind och Jan Sjunnesson. Dagerlind anser att det inte är antisemitiskt att ”diskutera det judiska inflytandet på medier, finansvärlden, vetenskapen, kulturen, samhället i stort eller den amerikanska utrikespolitiken” eller tala om en ”judisk sammansvärjning”. Enligt Dagerlind finns det ett ”judiskt intresse” att ”slåss om makten i världen”, något som han menar är legitimt att belysa på Avpixlat. Den relativt nyrekryterade Jan Sjunnesson, som tidigare jobbade för SD-tidningen Samtiden, har uppmanat rasideologen Henrik Palmgren att på sin sajt Red Ice Creations uppmärksamma en av hans böcker och har länkat till högerextrema kanaler vars upphovsmän uppmanat till raskrig. 

På jakt efter den tid som flytt

Jan Sjunnesson var förut chefredaktör för den SD-ägda tidningen Samitden. Sjunnesson som anställdes för att driva och leda Samtiden men projektet kantades av bakslag och i våras upphörde samarbetet. Bloggen Faktoider rapporterade om hur Avpixlat-skribenten Jan Sjunnesson talade inför konspiracister den 2/12 2015 i Göteborg. Jag tänkte följa upp det med lite länkar och bilder.

Jag är nämligen inte speciellt förvånad över Sjunnessons nya taktik, och han var medveten om var han skulle föreläsa. Deras konspirationsteorier är så pass centrala att de till och med namngivit föreningen efter det latinska uttrycket ”Cui Bono”, ett ledord inom konspiracistiska rörelser, som ungefär betyder ”vem gynnas?”. Föreningen grundades 2010 och säger sig vara en ”ideell förening som är religiöst och politiskt obunden” och har som ”ändamål att informera människor om tankar, idéer, teorier och forskningsresultat”. Faktum är att det egentligen är en förening som sprider grova vanföreställningar, konspirationsteorier, antisemitism, etc. Föreningen fick bl.a. uppmärksamhet 2014 för att ha bokat högerextremisternas alla kärleksakademiker Karl-Olof Arnstberg och lyckats hyra en lokal av Göteborgs Stad. Den 23/2 2015 skrev Sjunnesson följande i Föreningen Cui Bonos Facebookgrupp:

De försökte återigen hyra lokaler av Göteborgs Stad men fick nej. Sjunnesson kommenterar i Cui Bonos Facebookgrupp:

Vidare har Sjunnesson vid flera tillfällen promotat olika föreläsningar och videor om sig själv i Facebookgruppen. Utöver att sprida rasism så verkar Sjunnesson ha ett intresse av att fiska sympati och gehör i antisemitiska träsk. Stiftelsen Expo noterade tidigare i år att Sjunnesson på Facebook bl.a. uppmanat rasideologen och antisemiten Henrik Palmgren att på sin sajt Red Ice Creations uppmärksamma hans böcker. Så sent som i våras föreläste Gilad Atzmon för Cui Bono i Göteborg, de har även haft samröre med Henning Witte, Jüri Lina och Christopher Bollyn. De länkar till rasideologiska och judehatatande sajter som Jeff Rense och David Duke.

En sanningsrelativism färgad av antisemitism

Programserien Conspiracy, som producerades 2014 av Utbildningsradion (UR), finns tillgänglig på online och är tänkt vara material för gymnasieelever. Programledaren Keith Foster framställer sig själv som en form av detektiv och har gett sig ut på jakt efter konspirationer.

Ett av de vanligaste retoriska knepen bland konspiracister är att försöka skapa en tveksamhet: ”Kanske finns det ett av korn sanning i deras teorier?” eller, likt konspiracisters huvudmotto; ”Ingen rök utan eld!”. Syftet är tydligt: Genom att försöka normalisera konspiracism till en del av den politiska mittfåran ritas kartan om för vad som anses salongsfähigt; diskussionerna inte sällan är färgade av antisemitiska idéer och är dessutom ett övergrepp på verkligheten. Dessvärre har programserien accepterat den diskursen.

Konspiracistisk antisemitisk propaganda
All signs are signs of signs. The question is not yet what a given sign signifies but to which other signs it refers, or which signs add themselves to it to form a network without beginning or end that projects its shadow onto an amorphous atmospheric continuum (citerat i Mark Fensters Conspiracy Theories).
Foster försöker ”avslöjat” att Sundin är
en del av ”Illuminati”
Det tredje programmet i serien är det mest uppseendeväckande. Foster ser ”tecken” och mönster överallt. I musikvideor, planscher, tecken – till och med på kontoret hos den person som är verkställande direktör Universal Music, för Per Sundin

Till stöd för Fosters fantasier intervjuas ”experter” i form av välkända konspirationsteoretiker som Russia Today-journalisten Daniel Estulin, den återkommande gästen David Icke den konservativa konspiracisten Alex Jones tal från 2013 i Watford dyker upp på film.

Foster tillsammans med den ökända
 antisemiten David Icke
Varje avsnitt avrundas med att intervjua den ”världskända konspirationsteoretikern” David Icke. Men någon vidare förklaring varför han är ”världskänd” eller, snarare, ”ökänd”, presenteras aldrig för tittarna. Britten Icke, som förekommer i alla tre avsnitt, får helt fritt sprida sina teorier om en ”omänsklig” allomfattande världsmak – vilken makt går han sällan in på. Men redan i Ickes bok The Robots’ Rebellion (1994) fastslår han att alla svar går att finna i det hätskt antisemitiska tsarryska falsariet Sion Vises Protokoll. I Ickes propaganda står en judisk – eller som det numera ofta heter: ”Sionistisk” – världsmakt i fokus som kontrollerar allt ifrån väder till banker, media och regeringar. ”Historien är en konspiration”, för att låna en term från den amerikanska historikern Richard Hofstadter.

Det förekommer olika benämningar på konspirationen, ”Bilderberggruppen”, ”New world order” men vanligast är ”Illuminati”. Men det verkar inte råda någon tvivel på att de existerar och gör anspråk på världsmakt. Foster slår nämligen fast att ”musikindustrin verkar vara ett viktigt redskap för Illuminati”. En av ”symbolerna” för konspirationen är pentagrammet – som i serien är fylld med hebreiska bokstäver. 

Ett vanligt knep för konspirationsteoretiker är vad David Aaronovitch kallar ”det här är ingen teori”-teorin. Konspirationsteoretiker presenterar nämligen inga bevis utan ”ställer bara frågor”. Det gör även Foster. När Foster säger att Illuminati bildades 1776 sticker han in en brasklapp: ”Konstigt nog samma år som USA:s självständighetsförklaring”. En annan filosofisk fråga Foster ska förfäktas med är huruvida det ”finns en övergripande konspiraitonsteori som kopplar samman alla? En slags universiell konspirationsteori?”.

Forces occultes.pngI den tredje delen visas avsnitt ur filmen Forces Occultes (1943) där huvudkaraktären går med i frimurarloger för att senare få reda på hur frimurarna – i kombination med judarna och amerikanerna och britterna – försöker få Frankrike att gå i krig med Tyskland. Filmen producerades 1943 på uppdrag från Vichyregimen i propagandasyften för Nazityskland.

En bild som visas mot slutet
av del tre.
Föreställningar om pengar, makt och globala konspirationer som syftar till världsherravälde är sedan länge centrala idéer i antisemitismen. I antijudisk retorik används sedan århundraden namnet Rothschild som symbol och signalord för att frammana just dessa idéer. I UR-filmen påstås att bl.a. ”familjen Rothschild” är makten som kontrollerar världen. När det påstås att debatten ”fortsätter” visas en öppet antisemitisk bild, The House of Saturn. ”Rothschild zionism”, kännetecknat av en mekanisk spindel med Davidsstjärnan på ryggen, kontrollerar politiker från Sarkozy och Obama till Stalin och Hitler. Det är oklart vad som exakt menas, davidsstjärnan sitter även som ett plåster på munnen på personen i bild och en ytterligare davidsstjärna täcker jordklotet. Syftet går däremot inte att missförstå: Judarna styr världen. Den här bilden, bland mycket annat, dyker upp i UR:s produktion.

”Vi måste vara öppna för allt”
Dramaturgin bygger på att konspirationsteorierna som presenteras kan vara sanna och röster som förhåller sig kritiskt ges lite utrymme och halvt avfärdas relativt snabbt. ”Frågor väcks kring vad som är vetenskap och vad som är pseudovetenskap”, står det i arbetarbladet för gymnasielärare.

Varje program inleds med att Foster ställer frågan ”Kan vi styra vår värld eller är vi utsatta för en konspiration?”. Trots att UR påstår att avsikten är att ungdomar ska förhålla sig kritiskt till konspirationsteorier så gör man direkt motsatsen:
Syftet med programmen är inte att ge svar på om dessa företeelser är sanna eller falska utan att väcka intresse för att diskutera sanningshalten i olika påståenden, hitta mer information och resonera kring vad som kan vara rimligt och orimligt i den information vi ständigt möter i medierna. (Citat från lärarhandledningen, s. 3.)
”Programserien öppnar upp för många spännande teman”, går att läsa i arbetarbladet och exemplifierar vidare med ”Sanning och lögn i medierna”. Vilka lögner menar dem? Att världen egentligen styrs av en ”Rothschild”?

Nu nr vi återigen ska diskutera de ”stora filosofiska frågorna” med utgångspunkt att inget riktigt kan vara sant, så kan UR göra en uppföljning på om jorden är rund, om första världskriget verkligen hände eller om det stämmer att Göteborg ligger på Västkusten. Enligt den gamla hederliga devisen ”det finns inga dumma frågor” så misstänker jag att alla invändningar är rimliga i någon form av alternativ missförstådd postmodernism som slutat upp i total sanningsrelativism.

ELSA-priset 2015

Idag har jag den stora glädjen att meddela att Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) tilldelat mig 2015 års ELSA-pris. I motiveringen står bl.a. att jag får priset för min "upplysande och effektiva opinionsbildning i sociala medier och andra forum mot antisemitism och rasism”. Sociala medieprojektet ”Judehatet” startade våren 2014 och har haft som mål att utbilda om och motverka antisemitiska fördomar, stereotyper och idéer. Bloggen har blivit till en plattform för att utveckla och djupanalysera olika fenomen.
Priset betyder enormt mycket för mig och jag känner mig oerhört hedrad. Prisutdelningen sker Stockholms Stora Synagoga den 9 november i samband med minnesceremonin för Novemberpogromen 1938 (”Kristallnatten”). 

Jag blev intervjuad av Stiftelsen Expo. Texten finns att läsa här.

Grekisk tidning publicerar antijudisk katikatyr

Den 30 oktober 2015 publicerade den grekiska dagstidningen ”Ta Nea” (som är Grekland största nyhetstidning och står nära socialdemokratiska PASOK) en karikatyr av den f.d. finansministern Yanis Varoufakis och porträtterade honom likt den stereotypa nidbilden av en ”judisk ockrare”. Bakgrunden till karikatyren är att italienska politiker uttryckt upprördhet efter att den statliga italienska TV-kanalen RAI betalade Varoufakis 24 000 euro för en 22-minuters intervju den 27 september. 
Varoufakis har i karikatyren tilldelats en judisk huvudbonad (”kippa”) och med pompös, förnäm klädsel väger han mynten från två stora pengapåsar på en guldvåg och noterar värdet med en fjäderpenna. Bilden kan tolkas som att Varoufakis inte endast gjort sig ”skyldig” till girighet utan att han dessutom agerat likt ”en jude”. Enligt en studie av den amerikanska organisationen ADL 2015 instämde 90 procent av Greklands vuxna befolkning, helt eller delvis, i det öppet antisemitiska påståendet att ”Judar har för mycket makt i näringslivet” och 85 procent i påståendet att ”Judar har för mycket makt på den internationella finansmarknaden”.


Inlägget publicerades först på ”Judehatet” som går att följa på Instagram och Facebook.

Vilka åsyftas?

Att den uppdagade konflikten mellan israelerna och palestinierna på Västbanken rör upp känslor är nog inte någon chock. Mathan Ravid skrev i SKMA:s Nyhetsbrev oktober 2014:
Få saker engagerar som strider mellan israeler och palestinier. När första raketen avfyras i västra Asien är de svenska hejarklackarna sedan länge redo i sina skyttegravar, i regel på olika sidor av höger-vänsterskalan. Alltid samma visa: svart-vit verklighetsbeskrivning, radikal identifikation med konfliktens ena part, likgiltighet inför ”fel” befolknings lidande, användande av dubbla måttstockar, inte sällan demonisering av konfliktens andra part. Ett antal vettiga röster existerar i debatten, men hos många andra tycks utrymmet för reflektion och analys vara litet.
Att antisemitismen aldrig skulle uppstå att existera efter Förintelsen blev aldrig mer än en önskedröm. En ny fas i antisemitismens idéhistoria tog vid. Kodord och nya sätt att förmedla sin tankevärld kom att bli centralt för antisemitismens repertoar – det vissa historiker väljer att kalla ”nytt vin i gamla läglar”. ”Sionister”, ”ZOG”, ”Rothschilds” är förblev nödvändiga projektionsytor för spridandet av antijudiska tankefigurer – ”det utvalda folket” ett annat. Kodordet är ett vanligt retoriskt knep för att att tala om judar (som dessutom syftar till alla världens judar) som kategori utan att nämna ordet. Att implicera just utvaldhet-tanken i en judisk kontext förmedlar en form av judisk ”överlägsenhet” och hat mot icke-judar som särskilt judiska egenskaper och ”bevisar” judars inbyggda rasism.

Så, vilka åsyftar Kajsa Ekis Ekman här?
[De] [s]om lär sig i skolan att de tillhör ett överlägset folk, indoktrineras med etnisk och religiös mysticism till den grad att till och med hiphopare hyllar armén. En nationell psykos som frambringar terrorister som bränner bebisar [min kurs.]
Klokvänster? Tokvänster? Det tåls att tänka på. 

Guillou – en sinnebild för strukturella antirasistiska problem

Jag skrev i Aftonbladet 2/10 2015 om faran med den ofta antisemitiskt anstrukna konspiracismen. Texten finns att läsa här.

Igår klampade den självutnämnda antisemitism-experten Jan Guillou in i debatten med sin kolumn i Aftonbladet (4/10 2015). Guillou har rätt, han är den enda som är konsekvent, ”liberaler” missbrukar ”antisemitstämpeln” och begår taktiska undanmanövrar för att försvara Israel, etcetera. Med andra ord: Guillou fortsätter att trampa upp samma gamla spår som tidigare.
Guillous text har den ironiska rubriken ”Judehatet kan inte tolereras – oavsett vem som framför det”. Texten syftar delvis till att rehabilitera hans status som ”antirasist” efter hans vedervärdiga utsagor efter Köpenhamn-attentatet.

Visst, han medger att antisemitism existerar hos några rappare och kritiserar tystnaden om detta – men han försöker framför allt återigen hamra in att Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) och ”liberaler” som påtalar antisemitism egentligen endast vill försvara Israel eller israeliska krigsförbrytelser. Problemet med rapparnas antisemitism och tystnaden om detta är dock inte att judar drabbas utan att det tjänar “liberalernas” intressen: Kent Ekeroth ”älskar stenkastning lika mycket som liberalerna älskar judehat.”
Utöver det tar Guillou även tillfället i akt att oförblommerat ljuga om att SKMA:s ordförande Willy Silberstein skulle uppmanat svenska judar att lämna landet: 
SKMA har tagit som sin uppgift att uppspåra alla former av antisemitism och slå larm, i all synnerhet när israeliska krigsförbrytare härjar i Gaza. Kommitténs ibland hejdlösa överdrifter tangerar ofta det löjeväckande, som när dess ordförande förra året ansåg att det var dags för svenska judar att packa resväskorna och fly ur landet.
Betänkt då att Guillou gjort det till sitt självuppfyllande ändamål att aldrig erkänna att antisemitism är ett problem. Varje gång antisemitismen är på tal upprörs Guillou, inte över rasismen, utan av de debattörer som försöker att påtala och motverka antisemitism. Det är ett mönster som upprepats i flera decennier.

Guillou misstolkar även min text som han, för den andra gången, bygger sina kolumner på. Men jag är knappast förvånad. Jag avslutar med att skriva att ”TV4:s agerande är ett symtom på ett större strukturellt problem. Det är inte första gången antijudiska konspirationsteorier ignoreras, bagatelliseras eller viftas bort i svensk debatt.” Udden riktas alltså inte endast mot TV4 och ”rappare”. Jag avslutar påtalar ett strukturellt problem – Guillou är definitivt inräknad.

När allt kommer omkring så har Guillou inget intresse av att motverka eller ens diskutera antisemitism, och det beror inte endast på hans bristande kunskaper. Bagatelliseringen av antisemitism, hånandet av dess offer, försvaret av antijudiska teser och troper, samt de efterföljande bortförklaringarna och lögnerna – allt handlar om genomtänkta och aktiva ställningstaganden. Med en enformig och typisk argumentationslinje – som knappt ändrar form eller ton sen slutet av 1960-talet – är Guillou en av de mest profilerade rösterna som ständigt träder fram för att vädra samma gamla unkna luft med vilket Guillou är en sinnebild för strukturella antirasistiska problem i Sverige.


Jag har bloggat en del om Guillou, t.ex.: Guillou hånar och förnekar antisemitism, Guillous antiromska propaganda, Guillous reaktion på Münchenmassakern 1972, Guillous syn på Ahmed Rami och Radio Islam, Guillou, en inkonsekvent argumentationslinje och synen på islamofobi, Guillous inställning till högerextremister
Jag har grävt en hel del i arkiven efter Jan Guillous tidigare utspel. Vid tillfälle ska jag sammanställa en längre text om Guillou, antisemitism och judarna – håll utkik!

Inte bara vanlig ”skepsis”

Igår kom Dani M sk ”svar” – i ett mejl till SVT säger han att han ”inte är antisemit”. Jaha? Då var det klart, eller?
Ytterst få som ger uttryck för antisemitism eller rasism betecknar eller ser sig själva som ”antisemiter” eller ”rasister”. Varför skulle då Dani M kalla sig själv antisemit? Han vet ju inte ens vad ordet antisemitism betyder (se bild höger).
Däremot vill han inte ta avstånd från de påståenden om judar som han sprider. I våras bloggade jag om Dani M:s löjeväckande bortförklaringar – inlägget är fortfarande aktuellt.

Jag har otaligt många gånger, bl.a. här, här, här och här, belyst Dani M:s konspiracistiska agitation. Det vore hederligt att någon gång bli bemött i sak och inte kallat ”sionist”, ”smutskastare” eller att jag gör det här i en ond och hemlig plan för att avlegitimera Israelkritik. Samtidigt så säger det en hel del om vilka röster som försökt försvara Dani M. Men eftersom det inte verkar vara tillräckligt tydligt så ska jag förtydliga några delar.

Kopplingen till det antisemitiska Paritet De Fria

Dani M lyfts ofta fram av ”Partiet De Fria” (PDF) där han är ett affischnamn för deras propaganda. Dani M:s låtar låtar spelas när PDF gör aktioner (delar ut flygblad, konfronterar folk, etc.). I våras skedde en internomröstning i PDF om vilken artist de skulle försöka få bokad tillsammans med en föreläsning av förintelseförnekaren och den antijudiska demagogen Carl Norberg. Dani M vann överlägset. Det säger en hel del. 
Men det är inte endast så att PDF ryggdunkar Dani M för att ha genomskådat en massiv konspiration. Dani M deltar själv i legitimeringen av deras propaganda, lånar retorik och slagord från PDF:s aktivister och promotar deras konspirationsteorier.

Dani M promotar PDF helt öppet på sitt Instagramkonto
Dani M ”gillar” PDF på Facebook (efter att jag uppmärksammat så har han tagit bort sin gillamarkering)
Dani M gillamarkerar att PDF är det enda parti som ”öppet tar avstånd från Bilderbergoligarkin”. Dani M själv benämnt Stefan Löfven som ”Bilderberg”

PDF framställer gärna Sverigedemokraterna som ett ”judiskt” parti. Liknande retorik förmedlas här. Dani M gillar.
Dani M deltar i en diskussion i PDF:s interngrupp! 
I denna film spelas låten ”Agenda” på högtalare när ett gäng olika PDF-aktivister 

Konspirationsteorier

I centrum för Dani M:s konspiracistiska världsbild står ”Rothschilds”; de styr ”i stort sett hela världsmedia”, ”har ’monopol’ på nyheter”, ”kontrollerar Israel” och ”i stort sett hela bankväsendet”. Namnet ”Rothschild” tycks i antisemitisk propaganda återigen ha blivit allt vanligare som kodord för en judisk världskonspiration.
Men Dani M:s konspirationsteorier sträcker sig även förbi de klasiska antijudiska tankarna om en judisk dominans över finans-, bank- och mediavärlden. Dani M tycks även vara influerad av vanligt förekommande konspirationsteorier om ”fluor”, ”chemtrails”, osv.

Dani M delar en text från Vaken.se om ”konspirationsteorier som visat sig vara sanna”
Anti-GMO upplagd av en antisemit och förintelseförnekare
En aktivist inom PDF lägger upp konspirationsteorier om ”fluor”
Konspirationsteorier om radio oc mikrovågsugnar
”Izrahell” och ”Uza” ligger bakom media och (troligtvis) även ”Iziz”/”ebola”
Marcus Borg, skribent på Vaken.se, postar inlägg om ”kollodialt silver”
Dani M:s brorsa delar länkar från den amerikanska sanningsrörelsen. Dani M:s kommentar: ”Ut med packet !!”
PDF-aktivist som postar om GMO

Konspirationsteorier om 9/11

Terrordåden i New York, Washington D.C. och Pennsylvania den 11 september har inte bara utnyttjats av antimuslimska krafter. De utgör även ett propagandavapnet i antisemiternas arsenal. Efter elfteseptember-attackerna har konspirationsteorier gått på högvarv. ”The Truth Movement”, eller den svenska förankringen, ”Sanningsrörelsen” där Vaken.se är plattformen, förnekar eller använder 11 september attentaten som en konspiration iscensatt av en elit i syfte att uppnå världsherravälde. I dessa miljöer är antisemitiska idéer aldrig långt bort. Konspirationsteorierna om elfteseptember-attackerna har blivit en katalysator för extremism och antisemitism och utnyttjas inte sällan av de antisemitiska miljöerna som försöker förpacka sina idéerna för att verka mer ”aktuella”.

Samtidigt som detta visas i musikvideon för ”Agenda” hörs ”tänk på att dem även äger media så det nyheter vi ser redan speglats för att passa dom”




Putin-propaganda

Dani M är föga oväntat en Putin-fantast. I en paranoid världsbild där ”Rothschild” styr alla banker och medier så gäller det för Dani M att hitta alternativa lösningar. Då blir konspiracistiska mediakanaler som Russia Today, Press Tv, Vaken.se eller olika konspirationsteoretiska bloggar. Där framställs Putin, Ryssland, Iran eller andra auktoritära regimer som ”svaret” mot ”väst” – och i Dani M:s fall: ”Rothschild”.

Dani M gillar Putins propagandakanal Russia Today på Facebook.
Dani M delar den hätskt antijudiska iranska propagandakanalen Press Tv


Men det slutar inte här. Jag har valt att inte publicera över femtio (!) skärmdumpar eftersom det redan nu är oerhört långrandigt. Detta är artisten som fortfarande kan höras spelas Sveriges Radios eter. Samma person vars antisemitism trivialiserat och bortförklarat av P3.

Nu ska alltså Dani M återigen medverka i Tv4. Det gjorde han förvisso redan 2014 när han bjöds in för rappa låten ”Agenda”; ett oidentifierat ”dom” som ”gör allt för rikedom”, ”äger media”, osv. Mot bakgrund av det som presenterats tidigare, det mönster jag visat på över så är det nog ganska uppenbart vilka ”dom” som avses. Så här såg det ut senast Dani M medverkade i Tv4. Undrar om det blir lika öppet och flagrant även nästa gång.

video